Det må finnas ett självändamål i att skriva, dagböcker, brev, minnesanteckningar och reflektioner, men det finns inte ett självändamål i att publicera dem. Du kan förstås inte på förhand veta om din text förbättrar eller försämrar livet för din omgivning, om du tillför perspektiv eller cementerar lögner. Troligen både och, oavsett författarskap, i växlande mån. Så vad är min kritik?
Fler gånger än jag kunnat förbereda mig på har jag mött attityden hos mina kolleger att skrivandet blott och bart är utvecklandet av en pågående litterär tradition; varje mening härrör ur, bollar med och fortskrider en tidigare skriven mening. Ett lekmannaantagande är att det framför allt är på det viset filosofi går till, liksom analytisk forskning. Men även litteraturen? Konsten?
Jag är inte främmande för metafiktion eller parafraser men om det som jag upplever är konsensus att all litteratur utgår från tidigare litteratur förstår jag inte riktigt vad vi författare ska tänkas tillföra. Att skriva om böcker är för mig som att ställa upp ett staffli på ett konstgalleri, att idissla en bild till oigenkännlighet. Vi har ju en närmast osinlig mängd andra uttryck att ta ställning till? Andra konstarter, verbala samtal, infall och omvärldsförvandlingar som inte nödvändigtvis redan tuggats till text.
Annorlunda uttryckt; skall alla böcker ha ett kapitel benämnt "tidigare forskning"? Jag väntar på att träffa en enda författare som delar min frustration. Känner mig dock inte ett dugg opeppad att skriva vidare utan att samtidigt läsa, utan samtidigt som jag tittar, lyssnar, känner, luktar och smakar mig fram.Annorlunda uttryckt; skall alla böcker ha ett kapitel benämnt "tidigare forskning"? Jag väntar på att träffa en enda författare som delar min frustration. Känner mig dock inte ett dugg opeppad att skriva vidare utan att samtidigt läsa, utan samtidigt som jag tittar, lyssnar, känner, luktar och smakar mig fram.